Stad och resor

Ett dopp i det blå i Mayotte – ett paradis med en mörk sida

Denna ö utanför den östafrikanska kusten är inte ett särskilt välkänt resmål. Mitt i havet, mellan Moçambique och Madagaskar, omgiven av korallrev, ligger den äldsta av de vulkaniska öarna i ögruppen Komorerna – Mayotte. En gång var denna ö ett viktigt handelscentrum och ett fäste för piraterna, innan den koloniserades av sjömän och slavar. Tack vare dess vackra laguner och mångsidiga havsliv förblir ön en väl bevarad hemlighet bland dykare. Om du letar efter lugn och ro under palmerna, öde vita sandstränder och blå laguner så är detta platsen för dig. Med sin naturliga skönhet är Mayotte verkligen ett otroligt paradis.

Sedan 2014 har det femte franska utomeuropeiska departementet även officiellt erkänts som en del av EU. På grund av dess geografiska position i regionen har denna avlägsna ö länge varit av strategisk betydelse.
Äntligen semester! Fyra veckors avkoppling. Så varför inte åka bort – helst långt, långt bort! Ganska spontant och utan särskilt mycket förberedelser packade jag mina grejer, tog min kamera och åkte för att besöka en gammal vän från Paris. Jag visste själv inte speciellt mycket om ön och innan jag gav mig av bestämde jag mig för att ta reda på mer om landet och dess människor, speciellt om hur de olika etniska grupperna som finns där lever tillsammans i harmoni, vilket jag tidigare hade läst om någonstans.

Resan

Det snabbaste sättet att ta sig till ön är med flyg från Nairobi eller via Réunion och Madagaskar. Jag kastade en snabb blick nedåt när vi påbörjade vår nedstigning mot den lilla grannön ”Petite Terre” och insåg då vilken pytteliten landsplätt mitt i det enorma blå havet som planet skulle försöka landa på. Det måste vara en utmaning även för de mest erfarna piloterna. Större plan kan helt enkelt inte landa på ön. Efter att vi landat tog vi en färja direkt till grannön ”Grande Terre” och dess huvudstad Mamoudzou. Därifrån tog vi en delad taxi längs smala vägar upp i den bergiga djungeln mitt på ön, genom Combani till den avlägsna byn Tsingoni, där jag skulle tillbringa fyra veckor med min vän och hans familj på fem personer.

Frankrikes bortglömda barn

Det som verkligen slog mig när jag reste till byn var hur många barn vi såg över hela ön – det fanns barn överallt så långt ögat kunde se. Mer än två tredjedelar av befolkningen är yngre än 20 år. Barn anländer till Mayottes stränder i drivor efter att deras föräldrar placerat dem på båtar i hopp om att ge dem en bättre framtid. Ungdomsarbetslösheten är även häpnadsväckande hög eftersom tillströmningen av flyktingar skapar ett sysselsättningsvakuum.

Mayottes kvinnor

En annan slående sak med ön är de komoriska kvinnorna i deras färgglada ”chiromani”, de traditionella klänningarna, som får ön att spraka av färg. Kvinnorna på Mayotte är kända för sin skönhet och elegans men även för sin intelligens. De har en speciell position inom den stamkultur som fortfarande råder. Denna ö är hem för ett av världens sista existerande matriarkat. Till exempel tillhör familjehemmet kvinnan, vilket ger henne stor självständighet och autonomi. Det är verkligen fascinerande att se att det inte finns någon konflikt mellan denna tradition och tron hos befolkningen som till en majoritet är muslimer.

Läs mer

Tjuvar i skymningen

Makier, en typ av lemur, är allt annat än blyga. De finns över hela ön. Varje kväll, strax före skymningen, samlas de på tak och elmaster i små gäng och påbörjar sina plundringar i byarna.

På fredagar efter den kollektiva kvällsbönen, Maghrib, strömmar människor i fotsida dräkter ut ur de många moskéerna och ut på gatorna. Platsen börjar pulsera av liv. Folk stannar för att småprata och ropar ut hälsningar. Det finns en känsla av att Mayottes befolkning fortfarande lever i harmoni med naturen och det gäller även min värdfamilj. Tidigt varje morgon, strax före gryningen och det omisskännliga ljudet från böneropen, vaknar jag av att grannens ungtupp gal.

Ilot de Sable Blanc – vita sandstränder och blå laguner

Det går bara att se och besöka den vita, sandstrandsbeklädda ön några timmar varje dag vid lågvatten då den kan nås med båt. När tidvattnet stiger försvinner den vita sandstranden gradvis i havet, ett fenomen som gjorde ett långvarigt intryck på mig och utgjorde min personliga höjdpunkt under resan.

Utrustningsalternativen

Innan jag gav mig av på mitt fyra veckor långa äventyr fick jag tillfälle att pröva OM-D E-M10 Mark II och några av Olympus PRO Series-objektiven, inklusive M.Zuiko Digital ED 40-150mm F2.8 PRO med en M.Zuiko Digital 1.4x-telekonverter MC 14. Båda objektiven verkade vara ett bra val och jag har inte ångrat detta beslut. De är fortfarande en ständig del av mitt resepaket. Deras optimala avbildningsförmågor och den höga skärpan i detaljerna är det som gör dessa objektiv till mina absoluta favoriter. Dessa egenskaper överträffas endast av deras extrema ljuskänslighet. Det som den 5-axliga bildstabiliseringen i denna stänksäkra kamera kan uppnå då den kombineras med ett 40–150 mm-teleobjektiv och du tar bilder i full fart på en båt som kastas mot vågorna är helt enkelt otroligt. Detta var ett riktigt uthållighetstest för paketet och det klarade det med glans!

Fotoutmaningar

När det gäller gatufotografering tycker jag att regionen är ganska riskabel – särskilt för oerfarna fotografer. Den nuvarande situationen är instabil och atmosfären kännetecknas av fattigdom och ett hårt vardagsliv. Mitt behov av säkerhet där nådde helt nya nivåer i vissa områden. Den generellt negativa inställningen som många muslimer har gentemot fotografering gjorde det inte särskilt lätt för mig att ta bilder. Om jag inte hade varit i sällskap av betrodda personer ur lokalbefolkningen hade det varit omöjligt för mig att ta många av de foton jag tagit.
Från och med den andra veckan såg jag till att jag hade mitt mycket mindre paket med mig och bar runt det i en billig och oansenlig axelväska. Varje gång jag lyfte kameran utsatte jag mig för en viss risk och väckte förbipasserandes uppmärksamhet. Inte för att de aldrig sett en kamera förut utan för att det helt klart var ett dyrt paket. För mig personligen är den tysta slutaren i en spegelfri och kompakt kamera som E-M10 Mark II oumbärlig om du vill ta bilder utan att stöta på problem under sådana extrema förhållanden.
Men jag var tvungen att glömma det fotoprojekt jag ursprungligen hade planerat när jag kom dit.
Under denna resa insåg jag att de hemska förhållandena för de otaliga flyktingbarn som lever där olagligt skulle avgöra temat för min nästa fotoserie.

Författare och fotograf: Shamsan Anders

Läs mer